Den sommaren handlade om att vara utlämnad – och om medmänsklighet

Ibland blir man så glad, så himla glad.

Som när jag fick det här meddelandet på messenger idag från en av mammorna som sommaren 2015 tvingades lämna sin lägenhet som de hyrde på korttidskontrakt i Tensta – utan att ha någonstans att ta vägen med sina barn.

Den sommaren var fruktansvärd för alla inblandade. Jag  glömmer aldrig alla samtal med de utsatta familjerna. Hur vi  vände och vred, och försökte vända upp och ner på varenda sten för att hitta en lösning för varje familj. Det var tufft, några fick flytta till vandrarhem och hotellhem. Någon flyttade till släktingar i Dalarna. Det var kortsiktiga lösningar i väntan på något mer hållbart. För vem vill ställa  barnfamiljer på gatan?

Samtidigt gick drevet i media och för att inte tala om alla aktivister som kom till orten för att ta strid mot oss medarbetare på bostadsbolaget och stadsdelen. Problemet var bara att de hade inte hela  bilden. I media blir det ofta väldigt endimensionellt, man blir tilldelad en roll i en redan förutbestämd story. Den här gången var det Davids kamp mot Goliat, den lilla människans kamp mot det grymma bostadsbolaget.

Några av familjerna glömmer jag aldrig. Jag vet att det har gått bra för de allra flesta. En del har jag koll på via Facebook. Och så fick jag det här meddelandet på Messenger.

Idag känns det bra att veta att jag, mitt i all tragiken och det kaos som var, ändå nådde fram med en gnutta medmänsklighet. Vi är ju alla människor.

Tack för att du lät mig veta!