Med uppdrag att bygga broar

Ett fat med Persiska småkakor kan också symbolisera livets mångfald.

Jag var runt trettio någonting. En kritisk ålder. Det är då alla bitar ska falla på plats i livets pussel. Utbildning, karriär, bostad, familj och allt det där som bara hör till.

Själv hade jag inte lyckats nämnvärt. Jag bodde på 19 kvm utan dusch vid Hornstull, pluggade enstaka kurser på universitetet och jobbade natt på Södersjukhuset. Jag hade varken barn eller familj. Just det där oansvariga levernet kom också att bli något som min frireligiösa bror i Småland brukade ta upp med mig titt som tätt, när tillfälle gavs. ”Helen, om du ska ha barn så måste du nog börja tänka på det snart”, sa han. ”Du vet att klimakteriet inte är långt borta, du är ju ändå 28 år

Jag vet inte om det var exakt de orden som gjorde att jag sökte mig till en känd astrolog för att, om möjligt, finna någon ljusning eller mening med mitt liv. Jag minns i alla fall att jag hoppades. Jag ställde de klassiska frågorna: Kommer jag att träffa någon? Kommer jag få barn? Hur kommer mitt liv att bli?

Astrologen såg bekymrad ut. Han hade aldrig någonsin tidigare sett en sådan stjärnkonstellation. ”Det är bara en massa stjärnor som opererar oberoende av varandra”, sa han. ”Här finns inget som helst samarbete emellan dem överhuvudtaget”. Han visade och pekade och drog linjer mellan olika planeter innan han avslutade med att säga, ”Om jag skulle jämföra dig med ett land, så måste det bli Indonesien. Bara en jäkla massa öar. Din uppgift i livet måste vara att bygga broar och få människor att samarbeta”.

Så kom det också att bli. Mitt uppdrag som kommunikatör är att bygga broar. För det är väl egentligen det som kommunikation i grund och botten handlar om?

Med det sagt vill jag ta chansen att manifestera det fria ordet, något som länge setts som självklart, men som i år är viktigare än någonsin. Jag anammar därför utmaningen att blogga varje dag i 100 dagar. #blogg100