Nu får det vara nog

Ännu en skjutning i Rinkeby. Ytterligare två unga som har mist livet.

En liten del av Sverige har blivit lämnad att klara sig själv. Där är segregationen påtaglig.  Kriminaliteten är hög. Arbetslöshet och dåliga skolresultat slår ständigt nya negativa rekord. Klassklyftorna ökar.

För lite drygt en vecka sedan slutade jag mitt jobb i Järva. Det har varit en omvälvande vecka dels eftersom jag nu i efterhand, insett hur mycket jag har jobbat. Jag har i princip inte har haft någon som helst fritid. Mitt jobb har tagit all min tid och engagemang. Trots att jag bor bara någon dryga mil från min gamla arbetsplats på Järvafältet så är känslan påtaglig, att jag har gått tillbaka till ett annat liv i en  annan del av Sverige.

Jag har också hunnit träffa gamla kollegor från tidigare jobb, också i en annan del  av Stockholm. Jag märker att de tror så himla mycket hur det är på Järva. De tror faktiskt de mest underliga saker. De har förstås aldrig varit på Järva men jag vågar påstå att alla som på något sätt tagit del av media och alla  rubriker, skapar sin egen bild om saker och tings tillstånd. Det är ytterst sällan som den bilden korrelerar väl med verkligheten. Just den  bilden som media och några människor som har fått saker och ting om bakfoten berättar om, är bara en ynka liten del av en mycket mer komplex sanning.

Jag måste berätta om just en sådan grej som jag var med om igår.  Det var faktiskt så att det var en person som på riktigt trodde att det är lättare att få jobb om man heter Abdullahi, och kommer från Rinkeby. Jag frågade hen, varför tror du det? Jo, fick jag höra, i och med alla företags mångfaldsplaner, så blir det allt svårare för ungdomar med mer  svenskklingande namn som exempelvis Bertil och Arne att få jobb.  Ok, svarade jag, samtidigt som det började gå upp för mig, hur olika allas våra olika verkligheter ser ut.

Om någon som nu läser detta och verkligen tror att Abdullahi från Rinkeby har lättare än Bertil från Liljeholmen att få jobb så kan jag meddela den mer världsomvälvande nyheten, att det är inte sant. Inte på långa vägar. Ungdomar från stadsdelarna runt Järva har utomordentligt svårt att ens tävla med Bertil om de där kontorsjobben i innerstan, hur många mångfaldsplaner det ens finns skrivna. I praktiken, kan jag berätta, hamnar de flesta mångfaldsplaner tillsammans med alla jämställdhetsplaner i någon ambitiös HR-persons skrivbyrålåda. Där ligger de, tills dess att det blir dags, att någon gång årligen, plocka fram och damma av dem.

Under mina år i Järva har jag träffat många, många ungdomar, mammor och pappor som kämpat frivilligt och oavlönat för en bättre stadsdel. Det är de goda krafterna. Aldrig har jag mött ett sådant stort engagemang någonsin – någon annanstans.

Det är mycket tack vare de här eldsjälarna som det finns någon form av stadga i området. Men det räcker inte,mnär det saknas så många människor  från övriga delar av samhället.  Var finns alla poliser som jobbar brottsförebyggande på plats i området? Alla tjänstemän från stadens alla förvaltningar och bolag? Försäkringskassan?  Arbetsförmedlingen och alla andra som borde vara där?

Vet ni vad? Ni borde komma ut från era kontor, eller iallafall flytta era kontor och finnas på plats i våra förortscentrum. Ni behövs.

Jag minns väldigt tydligt, det var precis när jag hade börjat arbeta som kommunikatör på Järva, och hur jag stod på torget i Husby när en polispiketbuss, med tonade rutor,  sakta kom rullande, bara några meter från där jag stod. Jag lovar, jag har aldrig känt mig så ensam och utlämnad som då.  Jag minns också att tanken slog mig, var är alla ni andra, från övriga Stockholm? Från Sverige?

Hela stadsdelar kan inte lämnas att reda sig själva och åt ett fåtal oavlönade eldsjälar att ta hand om. Kanske skulle man börja med att ge alla goda krafter – som många själva är just arbetslösa, någon form av medborgarlön? De är ju faktiskt människor som också behöver äta och ha varma vinterkängor när det börjar bli kallt.

Nej, vi har fått nog! Det är hela samhällets ansvar att minska segrationen och människors utanförskap – det är inte bara några få människors angelägenhet. Vi måste bli ett helt Sverige.

Mina tankar går till offrens familjer i Rinkeby.