Ett annorlunda inlägg som ytterst handlar om anständighet

Det här med att ta emot ensamkommande är ingen lätt match, inte alls lika enkelt som jag trodde att det skulle vara den där dagen då en ung man från Afghanistan flyttade in hos oss för nästan två månader sedan.

Om sanningen ska fram, är det många tankar som far igenom mitt huvud, det handlar mycket om mina egna åsikter och föreställningar som jag nu tvingas konfrontera och hantera.

Kognitiv bias kallas detta. Det är ett sätt hjärnan fungerar på och som kan ge en skev verklighetsuppfattning och i sin tur leda till irrationella beslut och tolkningar. Psykologiforskare har upptäckt en rad biaser. Bland de mest kända är bekräftelsebias, som innebär att man söker upp information som bekräftar ens åsikter och föreställningar och undviker information som går emot dessa.

Jag tror att jag genom att ta emot en främmande människa i mitt hem ville ge mina fördomar och föreställningar en ordentlig match.

Från det att Ali flyttade in hos oss, blev begreppet flyktingar väldigt konkret. Den där diffusa, grå massan långt borta, någon annanstans blev med ens till en person. Någon som var som oss, men ändå inte.

Det som en gång var någon annans problem blev på samma gång mitt och min familjs huvudbry och ansvar. Inte längre någon annans.

Så här i efterhand undrar jag om jag verkligen trodde att alla flyktingar var lika? Det kan jag väl ändå inte ha trott, eller?

Men jag tänker att vi kommer att gå stärkta ur det här.

Jag vill att det ska sluta bra.

Vår grabb är sjutton år, så säger han själv, men han har blivit åldersbestämd av Migrationsverket till arton år.

Jag själv har ingen aning.  Det är svårt att säga, men jag vet att den pojken som har flyttat in hos oss är mycket liten fastän han är längre än min son som är tjugo.

Han är också vänlig men väldigt blyg och tillbakadragen, ganska svår att få kontakt med.

Mycket handlar nog om språkproblem. Allt blir liksom lite digitalt, ettor och nollor, ja eller nej, fast ibland blir det ja fastän han menar nej. Ja, lite rörigt blir det. Förstod han vad jag sa, eller inte?

I och med att han har blev åldersbestämd till att vara arton år – och därmed också vuxen – är han inte längre kommunens och socialtjänstens ansvar.

Det betyder att ens gode man slutar sitt uppdrag. Som vuxen är det man själv som har ansvaret, även att själv ordna boende, om man inte vill flytta till migrationsverkets asylboenden som ofta ligger i Norrland, långt från skolan och kompisar som blivit ens trygghet.

Från Migrationsverket får man en dagersättning på drygt 70 kronor som ska räcka till allt.

Så fördomen att man som flykting i Sverige lever i sus och dus och oändliga tillgångar, den är inte sann. Check.

Inte heller fördomen att vi som värdfamilj kammar hem storkovan på att ta oss ann en flykting är sann. Vi får inget bidrag från varken kommun eller stat.

Varför vi gör det? Det handlar om anständighet.

Jag tror på ett anständigt samhälle. Jag vill agera för det goda samhället som inte göder främlingsfientlighet utan istället bygger på solidaritet.

Även den vars asylansökan kan vara ogrundad måste behandlas anständigt, som en människa.

Fortsättning följer för äventyret har bara börjat.