Feministisk stadsplanering är mer än ett konstprojekt
Detalj från muralmålning i Husby Husby centrum
Idag publicerar jag och Esme Güler en replik på arkitekten Elin Strand Ruins inlägg om feministisk stadsplanering på SVT opinion.
På något sätt trodde jag, att jag hade lagt allt som hade med feministisk stadsplanering bakom mig. Ärligt talat så kände jag mig ganska bränd. Glöden hade falnat.
Men Elins debattartikel lyckades väcka glöden igen. Eller som min vapendragare Esme från Husby sa i telefon, ”nu är det dags för elden att vakna!”
Åter till feministisk stadsplanering.
Elins tanke är egentligen god. Lägg till tvättstugor i kombination med lekrum och café, mer djur och växtodling så blir det bättre och tryggare. Men själva poängen, att kalla det feministiskt, förstår jag inte riktigt.
För de allra flesta kvinnor handlar feminism om mer än traditionella kvinnosysslor som kök, tvättstugor och vävstolar.
I rollen som kommunikatör arbetade jag under tre år med stora stadsdelsutvecklingsprojekt i stadsdelarna runt Järva. Projekten involverade många människor, både boende och verksamheter. Frågor om demokrati och deltagande i stadsplanering, stod högt på min agenda. För mig, som kommunikatör kom projekten att handla om kommunikation på riktigt dvs. fokus på att lyssna istället för envägskommunikation, som det ofta blir i de här stadsdelarna.
Det är lättare att tala om vad boende i förorten behöver än att faktiskt fråga hur behovet ser ut. det var så det kom sig att mina fördomar om människor i förorten kom på kant.
Esme var en av dem som ville berätta. Hon blev en av dem som öppnade mina ögon för den komplexa verklighet som finns i våra förorter.Jag minns tydligt att hon sa ”Helen, du måste lyssna på oss kvinnor”. Och likt en lots, navigerade hon mig sedan genom många svåra passager.
Till att börja med, gruppen kvinnor i förorten är inte en homogen grupp. Och kvinnors behov ser olika ut.
En sak är dock säker, kvinnor i förorten är lika ointresserade av att laga mat på stan som kvinnor boende vid Odenplan är. ”Varför ska vi kvinnor stå på torget och laga mat?” frågade någon när det offentliga köket kom på tal, ”laga mat, det gör vi hela dagarna hemma. Vi kvinnor vill kunna köra bil och försörja oss, precis som män”.
Just de där orden fastnade i mitt hjärta. Och det kom också att bli själva kärnan till, vad feministisk stadsplanering kom att handla om för mig och många kvinnor i förorten.
Feminism är något helt annat för kvinnor i förorten. I förorten kan feminismen inte reduceras till en konstform, eller till stadsodling och cykelkök. Feminism i förorten handlar om att göra det möjligt för kvinnor att ta en mer aktiv del av samhället
När jag insåg det kom feministisk stadsplanering allt mer att handla om metod än sak. Den kom att handla om att inkludera stadens invånare vid stadsdelsutveckling, om social rättvisa och om att stärka kvinnors egenmakt i socialt utsatta områden.
Jag tänker att när man planerar utifrån ett feministiskt perspektiv tar man särskilt hänsyn till kvinnors och flickors behov och att de som bor där får tycka till.
Feministisk stadsplanering är synonymt med hållbar stadsutveckling som kräver samarbete och väl utvecklade former för dialog mellan medborgare och involverade aktörer.
Konkret, kan feministisk stadsplanering i socialt utsatta områden handla om göra det möjligt för duktiga kvinnliga företagare att driva egna verksamheter. Behovet av små, billiga lokaler är enormt.
Det kan också handla om att göra plats för bilpool eller att Initiera ett nätverk för kvinnor som vill övningsköra med varandra.
Feministiskt stadsplanering är ett klurigt begrepp, men liksom all hållbar stadsplanering måste förändring göras med ett inifrån-och ut perspektiv. Det betyder att de som arbetar med att utveckla staden alltid måste prata med invånarna först.